lördag 8 november 2008

Varför jag är jävligt trött på indievågen

Igår hade jag en jävligt bra idé på något jag skulle skriva här.

Något djupt

Något djävligt bra...

..Och otroligt pretto..

Men nu glömde jag vad det var så här kommer ett inlägg i vanlig stil om det senaste(ok, det har pågått ett par år) att infektera våra radioapparater, den hemska indievågen.

Jag har aldrig haft några problem med vanlig mainstreammusik, genomproducerad konsumistmusik som inte hade mer att säga än "Womanizer, oh, oh, Womanizer, Oh, Oh". Den är enkel att ignorera då den är så simpel och opretentiös, om än mycket dålig. Tillsammans med skräpet representerat av sådant som Britney Spears & co slår någon annan genre rot av och till inom mainstreamen. Oftast är även denna dålig, men det finns undantag, som den amerikanska Ska-vågen(med band som Toasters, Hepcat, Reel big fish etc), grunge-vågen(med Nirvana & co) och, fan, är det de enda två mainstreamvågerna som varit bra under min levnadstid?

Tydligen.*

Hursomhelst är den "alternativa" mainstreamen för tillfället den såkallade indiemusiken(från independent music, även om inget "indieband" inte är under ett stort skivbolag). Denna slår tidigare våger, såsom pojkbanden, i irritationskraft pga av att de låtsas som att:
  1. De har något att säga
  2. De faktist har talang
  3. De inte har en bassist enbart för att han är söt
  4. De ville uttrycka sin "poesi" genom musik, inte att de aldrig kom in på diktarskola
  5. De ville uttrycka sin "musik" genom poesi, inte att de aldrig kom in på musikskola
  6. De har en publik med en mental ålder över 20.
  7. Att de inte är genomproducerad musik skapad av marknadsförare för att attrahera tonårstjejer(och tjejiga killar, vilket "sammanträffande" nog är poppis just nu att vara!)
Bortsett från det rent kommersiella/tonårspretentiösa är musiken riktigt dålig. Det är oftast band som gör detta skräp, vars line-up består av:
  • En Trummis
  • En gitarrist
  • En Söt pojke, som får hålla i en bas, så att det verkar som att han är med i bandet
  • Den enda som hörs i musiken, den halvkasse körsångaren, som råkade vara söt och därför få bli ledsångare!
Dessa symboliserar musiken väl, Trummisen får en trumma, en pinne och ett tidtagarur. Med hjälp av dessa klarar han den enormt krävande uppgiften att slå till denna trumma var tredje sekund. Ibland råkar han nudda en annan del av trumsetet, men bara av misstag.

Gitarristen kompar genom att variera mellan HELA två, TVÅ,
TVÅ rockackord enligt fjärdedelstakt, väldigt nedtonat och lågt.

Bassisten ser söt ut, och får oftast posa på videos(lex Fall Out Boy-Pete)

Sångaren är bandet, han sjunger nån pretto-lalala-prettotext lite lågmäldt för att man inte ska märka. Inte märka att HAN ÄR EN MEDIOKER SÅNGARE! Man ska bara fokusera på att han är söt. Och brittisk. Och söt. Och sjunger pretto-lalala-prettotexter. Och är söt.

Nu har denna skitmusik överlevt runt fem år inom mainstreamen, och jag hatar den av hela mitt hjärta...

* : Möjligen skulle även Gangsta-rapen kvalificera, men då måste man ju ta med sånt som 50 Cent och det kan man ju inte!