Galan för inbördes beundran

Om en vänkrets på runt 20 pers skulle gå tillsammans och utse vem av dem som varit bäst på runt 10 olika saker under året, skulle det inte ge särskilt mycket...

Om en idrottsförening, som exempelvis Hammarby, skulle utse vilken förgrening i föreningen som varit bäst på bandy, handboll, fotboll osv, skulle det inte ge så mycket...

När svensk pop-elit ger priser till varandra ger det tydligen något. Det är såpass hypat att det till och med kallas "Grammisgalan". Detta efter den amerikanska motsvarigheten, problemet här är jänkarna har runt tvåhundra gånger så många artister. I Sverige består popeliten av runt 20-30 band/artister. När man då har en rad olika kategorier och större delen av skaran inte gjort något album detta år, blir det ganska enkelt att ge samtliga minst ett pris. Man undrar vad värdet är att få ett av 10 pris, i en tävling mellan 10 artister?

Men ändå kör media på med skiten, musik"experter"(musikklasseleverna som var dåliga på musik) diskuterar om det var rätt att Håkan "kan inte sjunga" Hellström vann årets whatever, eller om han borde bytt med Winnerbäck som vann årets whichever. Att Håkan Hellström vinner ett pris trots att han inte kan ta mer än två toner diskuteras aldrig förstås, då skulle det krävas att "experterna" faktiskt förstod musik.

Och skulle dem förstå att det beror på att Grammisgalan är en tävling med mindre deltagare än en vanlig skolklass så skulle ju hela hypen försvinna. Skulle hypen kring svensk musik försvinna skulle ju behovet av "experter" att sätta idiotiska betyg på allt försvinna.

Så således lever Grammisgalan vidare, med en allmänhet lurad av en okunnig "expert"kår och en popelit som använder tillräckligt med droger för att lura sig själva.

Och svensk musik fortsätter vara anonym internationellt, som sig bör.