Dagen efter döden börjar kriget om historien

Häromdagen dog Hugo Chavez och dagen efter är halva Sverige experter på venezuelansk nutidshistoria. Den huvudsakliga tesen tycks vara att han var en blodtörstig diktator som hålls under armarna av "vänstern". Detta är budskapet ledare, krönikörer etc är så oerhört sugna på att trumma in.

Det lustiga i kråksången är att Chavez knappast hyllas unisont av "vänstern", utan är en ganska kontroversiell figur. Därför är det ont om de okritiska hyllningar som nu ständigt kritiseras. Debatten har helt fastnat i halmdockan "vänstern" och en dikotomi i "för/emot Chavez".

Således finns det inget utrymme för någon materialistisk analys eller en pragmatisk syn. Idén att Chavez existerade oberoende av omvärldens realpolitik eller det venezuelanska samhället tycks fastnat. När debatten inte går längre än till person fastnar den givetvis i den liberala fällan.

Chavez existerade däremot inte utanför verkligheten, något som liberalerna nu försöker trumma in. I ett land med starka etniska, sociala och institutionella konflikter föds inte pragmatiskt demokratiska liberaler. Personerna som föds är givetvis färgade av sin omgivning och Chavez var varken mer eller mindre än en produkt av det samhälle han tillhörde. I ett samhälle där militären och jordägare är dem samhällsgrupper med starkt inflytande kan man inte som politiker överleva utan att finna lojalitet inom åtminstone delar av dessa grupper. Chavez hela politiska karriär har varit en balansgång mellan maktspel och politiska maktambitioner, dvs realpolitik.

Venezuelas makthavare har alltid kommit ur en av dessa två grupper. Föregående Chavez hade den politiska makten hållits inom de jordägande familjerna, vad Chavez maktövertagande innebar i realiteten var en förskjutning av makten från jordägare till militär. Jordägarna har alltid haft goda relationer med väst,  likt regeln för hela Latinamerika. Således kunde inte militären tillskansa sig en starkare maktposition utan starkt inrikespolitiskt stöd. Resultatet blev att man ställde upp i val på egalitära grunder som kunde attrahera en majoritet i det kraftigt hierarkiska uppbyggda samhället.

Efteråt har politiken egentligen (likt politik generellt) handlat om att behålla och trygga denna makt. Sociala reformer har tryggat gräsrotsstödet och nationaliseringar förstärkt statsmakten gentemot jordägarna. Även röstsystemet och informationsmarknaden har åkt på reformer, precis som alla andra har dem handlat om att trygga makt. För den som kan sin svenska historia har sådant kontinuerligt skett i hela den svenska historien. Reformer av rösträtten och valsystemen har alltid utvecklats för att trygga den dåvarande maktstrukturen. Public Service tillkom under en tid då media blev alltmer "högervriden". På samma sätt har jordägarnas informationsmakt försökts begränsas med mer statliga medier. Anledningen till reformernas olikheter har mer med ländernas interna strukturer än med ideologisk uppfattning. Chavez har nämligen aldrig varit en ideolog, han var en militär.

Skulle vi släppa den idealistiska persondebatten och överge halmdockorna skulle diskussionen kunna utmynna i vad Chavez död kommer innebära för maktfördelningen mellan de två starkaste grupperingarna. Nu är den däremot fast på "vänstern försvarar en diktator", helt enkelt en idealistisk halmdocka utan någon koppling till Venezuealas politiska realitet.

Anglocentrisk neo-imperialism om man ska uttrycka sig akademiskt.